Rodeo
januari 30, 2008 at 12:41 f m | In CSI | Leave a CommentTags: CSI, Danny Messer, Fannysmacking, Gum Drops, Nick Stokes, Warrick Brown
Jag har glömt att kommentera det senaste halmdoftande CSI avsnittet. Jag såg det faktiskt förra veckan redan men har egentligen inget inspirerat att säga. Men nånting måste jag säga, framförallt om ett så härligt Nick-heavy avsnitt. Ah I lurve it. Jag gillar när han återfår något av sitt texas drawl och tar på sig några cowboy egenskaper. Ovanligt för mig som annars brukar gilla mer mångfacceterade karaktärer som flirtar med ilska och hat. Nej Nick får gärna vara en genuin good guy. Bra vän, rättvis i fråga om fallen mm. (Men brusa upp ibland, snälla! Fannysmacking när han blir arg på K-fed! Gum Drops, när han blir arg på kidnapparen!!! Yum.)
Återkomsten av Warrick. Well. Antiklimax. Antiklimax FFS! Oj där står du på rätt plats vid rätt tid och alla accepterar dig som du är. Är det här det sista vi kommer att få se av snurriga kameror opch orangea tablettburkar? Eller är det som jag fruktar: ”Warrick Brown turns Danny Messer” och han kommer aldrig kunna se en mördad kvinna igen, med återkommande flashbacks av den blodiga strippan? Släpp det och bli ihop med Catherine nu, så så. Om jag vill ha gamla glada Danny tillbaka, vilken Warrick vill jag ha då? Jag tror jag vill ha ”Black Warrick”. streetsmart and proud. Knows his way around the hood.
Vad tycker Emma om ett avsnitt om kobojsar? Jag är hemligt förtjust i Rodeo. En intressant sport och bevisligen kan man bygga en intressant story på det utan att bli alltför långsökt. Cudos to all.
2 saker
januari 28, 2008 at 2:03 e m | In Misc. | Leave a CommentAll in the family
januari 28, 2008 at 1:58 e m | In CSI:NY | Leave a CommentTags: CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Sheldon Hawkes
Jag vill ha Danny Messer tillbaka. Den kaxiga, småflirtiga New Yaarkern som passar lika bra i en tight tröja på stan som i en vit labbrock. Han som då och då faktiskt löste ett fall. Men vad får man nu när man ser CSI:NY? Mr scrunchyface. Plötsligt helt från ingenstans tog han hand om grannens son och i samma avsnitt är han ”skyldig” till barnets död så att han får släpa på det bagaget istället för att göra något vettigt. *valfritt svärord* Nej. Inte kul, manusförfattare, inte kul. Emotionellt bagage hos karaktärerna ger inte alltid fantastiska storylines.
Och så några ord om Hawkes. Ironiskt nog har hans karaktär inte varit med om mycket i sitt förflutna som kan påverka hans jobb. Han har varit läkare men pallade inte trycket och han blev falskt anklagad för ett rånmord. Inget som inte får honom att vara bäst på fältet, nästan till att det blir löjligt. Å andra sidan är det bra att någon är normal och faktiskt uträttar något CSI arbete…
Flack. Vad kan man säga? Nu när han börjar få lite grått i lockarna också… Tienes mi corazón!
MWAT
januari 11, 2008 at 12:28 e m | In CSI, CSI:NY | Leave a CommentTags: Adam Ross, CSI, CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Grave Danger, Hodges, MWAT, Snow Day
Gud vet att jag inte borde vara girig, eller bitcha för mycket om oväsentligheter när det gäller CSI eftersom strejken BORDE ha lärt mig värdet av att vara tacksam för det lilla. Men vad skulle då vara meningen med min blogg? Så jag hugger in i petitesserna på en gång.
Efter att ha sett det senaste avsnittet av CSI:NY (412-Happily never after) reagerade jag på hur de fortfarande kan lägger det mesta krutet på the same ol’ ”murder with a twist” historierna. Det är illa när jag kommer på mig själv med att vilja ha fler avsnitt baserade på karaktärernas bakgrunder och livstragedier (som jag VET slutar med att Danny får det där förvridna gråtfejset, ick!). Ja jag vet att det är för mycket begärt att en CSI-show ska kunna göra många överraskande dramaturgiska grepp när de egentligen bara har två, nej tre storylines att ta till:
1. Murder with a twist, alternativt rån eller något udda brott. With a twist. (MWAT = balettflickan som ligger mitt i öknen, mördad med en blomma instucken i ena ögat.)
2. En av karaktärerna i trubbel, för de har ju alltid något mysko i sitt förflutna som kan påverka fallet.
3. Mastodontavsnittet, när alla jobbar tillsammans och jagar en seriemördare t.ex (Grave danger, Snow Day), ofta cliffhangers
i slutet på säsonger. Err. Alltid i slutet på säsonger.
I kategorin två kan man slänga in det CSI pysslar med nu, dvs fokusera på the lab-rats. Det borde CSI:NY också ta till sig. Adam Ross slår ju Hodges med hästlängder!
Annars kan jag faktiskt inte komma på varför CSI:NY’s variationer på MWAT börjar bli lite uttjatade när CSI har lyckats hålla intresset uppe i åtta säsonger. Det var iofs inte så att jag satt helt ointresserad och tittade på senaste avsnittet, men storylinen kändes gjord och lösningarna för enkla. Dessutom, please, släpp hela Dannygrejen snart ffs… Och hur lyckas Don se helt oemotståndlig ut trots att han är illamående? Eller är jag lättflirtad för att han har en lila skjorta och lila är min favoritfärg?
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
