Siessei.synth.se

Gud vet att jag inte borde vara girig, eller bitcha för mycket om oväsentligheter när det gäller CSI eftersom strejken BORDE ha lärt mig värdet av att vara tacksam för det lilla. Men vad skulle då vara meningen med min blogg? Så jag hugger in i petitesserna på en gång.

Efter att ha sett det senaste avsnittet av CSI:NY (412-Happily never after) reagerade jag på hur de fortfarande kan lägger det mesta krutet på the same ol’ “murder with a twist” historierna. Det är illa när jag kommer på mig själv med att vilja ha fler avsnitt baserade på karaktärernas bakgrunder och livstragedier (som jag VET slutar med att Danny får det där förvridna gråtfejset, ick!). Ja jag vet att det är för mycket begärt att en CSI-show ska kunna göra många överraskande dramaturgiska grepp när de egentligen bara har två, nej tre storylines att ta till:

1. Murder with a twist, alternativt rån eller något udda brott. With a twist. (MWAT = balettflickan som ligger mitt i öknen, mördad med en blomma instucken i ena ögat.)
2. En av karaktärerna i trubbel, för de har ju alltid något mysko i sitt förflutna som kan påverka fallet.

3. Mastodontavsnittet, när alla jobbar tillsammans och jagar en seriemördare t.ex (Grave danger, Snow Day), ofta cliffhangers
i slutet på säsonger. Err. Alltid i slutet på säsonger.

I kategorin två kan man slänga in det CSI pysslar med nu, dvs fokusera på the lab-rats. Det borde CSI:NY också ta till sig. Adam Ross slår ju Hodges med hästlängder!

Annars kan jag faktiskt inte komma på varför CSI:NY’s variationer på MWAT börjar bli lite uttjatade när CSI har lyckats hålla intresset uppe i åtta säsonger. Det var iofs inte så att jag satt helt ointresserad och tittade på senaste avsnittet, men storylinen kändes gjord och lösningarna för enkla. Dessutom, please, släpp hela Dannygrejen snart ffs… Och hur lyckas Don se helt oemotståndlig ut trots att han är illamående? Eller är jag lättflirtad för att han har en lila skjorta och lila är min favoritfärg?