Grounded
oktober 9, 2008 at 6:19 e m | In CSI, CSI:NY | Leave a CommentTags: Adam Ross, CSI, CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Gary Sinise
Ja jag vet att avsnittet heter Turbulence men Grounded är ett bättre namn. Jag måste få uttrycka mitt ogillande mot flygplansavsnitt. Det är inte det att jag inte gillar att flyga, jag älskar att flyga, men den storylinen är alltid ”någon på det här planet har gjort det men vem vi stänger in alla tills vi får reda på det”. Boring. Jag visste redan när de visade kroppen att flygvärdinnan gjort det och då är det helt enkelt bo-ring. Och Gary Sinise har varit med och skrivit det!? Vad tusan?! Inte coolt. CSI har redan gjort ett avsnitt med flygplan, det där alla passagerare tror att killen är galen fast han är sjuk och mobbar ihjäl honom (Unfriendly Skies, S01E08) och det var väl orginellt. Det här? Knappast. Bu.
Några ljuspunkter fanns det väl. Jag hade rätt om Adam, men det var väl inte svårt att räkna ut. Adam är den nya Greg och kommer säkert få sin CSI grad i slutet av säsongen. Fritt fram för nytt kött på labbet, bring it! Och vem kan inte njuta av samspelet mellan Don och Danny? Ooh la la! 
All in all: meh. Ikväll: CSI!!! Än-tli-gen!
Geigerknatter
oktober 7, 2008 at 10:20 f m | In CSI:NY | Leave a CommentTags: CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Fall Out Boy, Mac Taylor, Maroon 5, Sheldon Hawkes, Sid Hammerback, Thallium
Jag fick inte mitt Dannycentrerade avsnitt men jag är nöjd ändå. Det var ett bad-ass, spännande, avancerat, helt enkelt suveränt avsnitt! Hur kunde man trott det med ett avsnitt som inleds med Maroon 5? Okej jag säger inte att jag är helt anti den gruppen, de har väl sina bra låtar som She will be loved , men de passar inte som soundtrack till CSI:NY. CSI:NY är mer… electroclash. Och kom igen… publikkravaller med kravallpolis på en MAROON 5 KONSERT?!? Var de de enda bandet som kunde ställa upp? Fall Out Boy var upptagna eller? Hmph.
Aaanyway. Radioaktivitet är en utmärkt grund för en story (och ett extravagant mordvapen) och en plot som man inte kan använda för ofta då den ibland gränsar till det överdrivna. (Självlysande kroppar och ett smatter av geigermätare någon? Jag gillade framförallt snubben med fissionskraftverket i skjulet!) Men de där dräkterna?!?! De måste vara något som kostymavdelningen kokat ihop alldeles själv, jag kan inte tänka mig att moderna strålskyddsdräkter är så där tighta och har ett öppet visir. Det såg urlöjligt ut, framförallt på Don.
Jag kan ursäkta ganska mycket i det här avsnittet just på grund av att det var ett snyggt trick med thallium som mordvapen men vissa saker fick mig att utbrista ”oh come ON!”. Mördaren t.ex. Väljer Tibetan Book of the Dead av en stor slump och sitter sedan och häckar tills någon/några dör och sen försöker han stämma biblioteket när kriminalteknikerna har den enda boken som är preparerad i labbet redan. Jag tyckte han kunde vara mer diabolisk och de kunde gjort ett mer dramatiskt slut än ”you got me!”Han kunde väl fått bli sjuk själv och dött en plågsam död? No? Och jag borde inte bli förvånad över all 2020års teknik de magiskt redan har. Mac och Hawkes i ett uppgrävt liks mage? Mm.. jag tar det med en spade salt.
Och så muckade de med Sid igen, INTE MUCKA MED SID! Undrar om grannarna hörde mitt högjudda ”SID NEEEJ!” när han kollapsade? Han ÄR ju min lilla galna älskling. Och det var bra att Hawkes fick gå in och rädda honom, att han är passionerad över sina kollegors hälsa ger sådär lagom mängder djup till hans karaktär. Förresten mer Hawkes tack! Jag tycker inte att jag lärt känna honom än. Alla andra har svagheter och konstigheter för sig, var är hans? Samlar han på något udda kanske? Är han uppvuxen utan far? Jag vill veta. I det här avsnittet blev vi ju t.ex. påminda om att Don alltid försvarar sina poliskollegor mycket aggressivt och att Lindsay är fast i jobbet med att titta på insekter under mikroskop. Karaktärssvagheter! Bring ‘em!
I väntan på nästa torsdag…
oktober 2, 2008 at 11:06 e m | In CSI, CSI:NY | Leave a CommentTags: Calleigh Duquesne, Conrad Ecklie, CSI, CSI:NY, Danny Messer, Lindsay Monroe, Riley Adams, Sofia Curtis, Warrick Brown
Det kunde man väl gissa att jag inte kunde hålla tassarna borta från CSI sidan på tv.com speciellt länge när jag VET att det är spoiler central. En sak jag tror jag vågar ta upp utan att säga för mycket är att Ecklie kommer ta in en blond sak, Riley Adams, som ska ta hand om teamets issues med Warricks… ja…hjärnmateria-över-hela-bilen olycka. Och jag frågar mig själv, en till blondin? Verkligen? Behöver vi verkligen verkligen en till blondin i CSI? Tack men nej tack manusförfattare, jag vet vad ni kommer göra med den karaktären och det kommer inte vara vackert. (Och innan ni biter huvudet av mig för att jag har fördomar om blondiner, tänk på att platsen som tuff blondin snut redan är tagen av Sofia Curtis, backstory blondin av Lindsay och sexig southern belle av Calleigh. Vad finns kvar då?)
Episode 2 season 5 av CSI:NY ska ses och analyseras imorgon. Jag hoppas på ett Danny-tätt avsnitt. Vad försigår i den mannens huvud egentligen? I wonder…
Houston we (do not?) have a problem
februari 8, 2008 at 1:15 e m | In CSI:NY | Leave a CommentTags: Adam Ross, CSI:NY, Danny Messer, Gary Sinise, Kendall Novak, Lindsay Monroe
Trots en jättefånig punchline i början (ja vi vet att Gary Sinise var med i Apollo 13, han var min absoluta favoritkaraktär i den t.o.m) verkar vi INTE ha ett problem längre! Kan vi ha sån tur att hoolabaloot om att Rubens mamma skulle döda bodegarånaren i förra avsnittet och Danny tog med henne odramatiskt in på polisstationen var någon slags katharsis? Att det är grönt nu? Att jag slipper se fåniga vredesutbrott och buttre Danny? Det är den bästa”säsongsavslutningen” ever i så fall. Och en till present: Han la på sin absolut bredaste new yaaarksika i avsnittet. Han får uttala sitt namn ”messah” närsomhelst. I’m glad. I think I got my Danny back.
Dock. Wha happa? Han hade ett helt avsnitt i team med Lindsay utan att de för en sekund hintade om att de är ett par. Det verkar som om kärlekssagan är över? Pallade hon inte trycket när han var nere? Tragedi, ren tragedi. Känner någon för att se dem med andra personer? Inte jag.
Storyn visade på ett annat intressant CSI-fenomen: ”Den nya lite udda poplära grejen”. De vill gärna ta med hipa saker och nya subkulturer. Till exempel mmorpgs (sedond life), furries och streetracing. Så storyn med fartfyllda slädar nedför manhattans backar var perfekt. Det är faktiskt lite kul att se manusförfattarnas ”take on current events”. Inte för att jag har ett brinnande intresse för extremsporter men de lyckas hitta essensen i den moderna världens comings and goings om man ska bli lite filosofisk.
Inte att förglömma fick vi ju också en inblick i nya labbråttans karaktär. Det är ju inte helt fel. Så vem är denna nya blondin till labteck? Hon introducerades för tittarna första gången i samma säng som Adam Ross i början av säsongen och heter Kendall Novak. (Fast hon och Adam har inget romantiskt förhållande än..) Jag kan säga redan nu att jag gillar henne. Hon är onekligen kaxig men det är potential i både förmågan att analysera och spåra och i persondynamiken mellan henne och Adam. Eller är hon månne ett nytt love interest för någon av de manliga karaktärerna? Det finns ju inga som fiskar i sitt eget högkvarter lika mycket som CSI:NY.
Och så var det sista avsnittet för säsongen. Snyft. Jag har jagat upp min gamla säsong 1 DVD av CSI. Ska bli mycket intressant…
Rodeo
januari 30, 2008 at 12:41 f m | In CSI | Leave a CommentTags: CSI, Danny Messer, Fannysmacking, Gum Drops, Nick Stokes, Warrick Brown
Jag har glömt att kommentera det senaste halmdoftande CSI avsnittet. Jag såg det faktiskt förra veckan redan men har egentligen inget inspirerat att säga. Men nånting måste jag säga, framförallt om ett så härligt Nick-heavy avsnitt. Ah I lurve it. Jag gillar när han återfår något av sitt texas drawl och tar på sig några cowboy egenskaper. Ovanligt för mig som annars brukar gilla mer mångfacceterade karaktärer som flirtar med ilska och hat. Nej Nick får gärna vara en genuin good guy. Bra vän, rättvis i fråga om fallen mm. (Men brusa upp ibland, snälla! Fannysmacking när han blir arg på K-fed! Gum Drops, när han blir arg på kidnapparen!!! Yum.)
Återkomsten av Warrick. Well. Antiklimax. Antiklimax FFS! Oj där står du på rätt plats vid rätt tid och alla accepterar dig som du är. Är det här det sista vi kommer att få se av snurriga kameror opch orangea tablettburkar? Eller är det som jag fruktar: ”Warrick Brown turns Danny Messer” och han kommer aldrig kunna se en mördad kvinna igen, med återkommande flashbacks av den blodiga strippan? Släpp det och bli ihop med Catherine nu, så så. Om jag vill ha gamla glada Danny tillbaka, vilken Warrick vill jag ha då? Jag tror jag vill ha ”Black Warrick”. streetsmart and proud. Knows his way around the hood.
Vad tycker Emma om ett avsnitt om kobojsar? Jag är hemligt förtjust i Rodeo. En intressant sport och bevisligen kan man bygga en intressant story på det utan att bli alltför långsökt. Cudos to all.
All in the family
januari 28, 2008 at 1:58 e m | In CSI:NY | Leave a CommentTags: CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Sheldon Hawkes
Jag vill ha Danny Messer tillbaka. Den kaxiga, småflirtiga New Yaarkern som passar lika bra i en tight tröja på stan som i en vit labbrock. Han som då och då faktiskt löste ett fall. Men vad får man nu när man ser CSI:NY? Mr scrunchyface. Plötsligt helt från ingenstans tog han hand om grannens son och i samma avsnitt är han ”skyldig” till barnets död så att han får släpa på det bagaget istället för att göra något vettigt. *valfritt svärord* Nej. Inte kul, manusförfattare, inte kul. Emotionellt bagage hos karaktärerna ger inte alltid fantastiska storylines.
Och så några ord om Hawkes. Ironiskt nog har hans karaktär inte varit med om mycket i sitt förflutna som kan påverka hans jobb. Han har varit läkare men pallade inte trycket och han blev falskt anklagad för ett rånmord. Inget som inte får honom att vara bäst på fältet, nästan till att det blir löjligt. Å andra sidan är det bra att någon är normal och faktiskt uträttar något CSI arbete…
Flack. Vad kan man säga? Nu när han börjar få lite grått i lockarna också… Tienes mi corazón!
MWAT
januari 11, 2008 at 12:28 e m | In CSI, CSI:NY | Leave a CommentTags: Adam Ross, CSI, CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Grave Danger, Hodges, MWAT, Snow Day
Gud vet att jag inte borde vara girig, eller bitcha för mycket om oväsentligheter när det gäller CSI eftersom strejken BORDE ha lärt mig värdet av att vara tacksam för det lilla. Men vad skulle då vara meningen med min blogg? Så jag hugger in i petitesserna på en gång.
Efter att ha sett det senaste avsnittet av CSI:NY (412-Happily never after) reagerade jag på hur de fortfarande kan lägger det mesta krutet på the same ol’ ”murder with a twist” historierna. Det är illa när jag kommer på mig själv med att vilja ha fler avsnitt baserade på karaktärernas bakgrunder och livstragedier (som jag VET slutar med att Danny får det där förvridna gråtfejset, ick!). Ja jag vet att det är för mycket begärt att en CSI-show ska kunna göra många överraskande dramaturgiska grepp när de egentligen bara har två, nej tre storylines att ta till:
1. Murder with a twist, alternativt rån eller något udda brott. With a twist. (MWAT = balettflickan som ligger mitt i öknen, mördad med en blomma instucken i ena ögat.)
2. En av karaktärerna i trubbel, för de har ju alltid något mysko i sitt förflutna som kan påverka fallet.
3. Mastodontavsnittet, när alla jobbar tillsammans och jagar en seriemördare t.ex (Grave danger, Snow Day), ofta cliffhangers
i slutet på säsonger. Err. Alltid i slutet på säsonger.
I kategorin två kan man slänga in det CSI pysslar med nu, dvs fokusera på the lab-rats. Det borde CSI:NY också ta till sig. Adam Ross slår ju Hodges med hästlängder!
Annars kan jag faktiskt inte komma på varför CSI:NY’s variationer på MWAT börjar bli lite uttjatade när CSI har lyckats hålla intresset uppe i åtta säsonger. Det var iofs inte så att jag satt helt ointresserad och tittade på senaste avsnittet, men storylinen kändes gjord och lösningarna för enkla. Dessutom, please, släpp hela Dannygrejen snart ffs… Och hur lyckas Don se helt oemotståndlig ut trots att han är illamående? Eller är jag lättflirtad för att han har en lila skjorta och lila är min favoritfärg?
Surprise!
december 14, 2007 at 4:03 e m | In CSI, CSI:NY | Leave a CommentTags: CSI, CSI:NY, Danny Messer, Nick Stokes, Warrick Brown
S08E10 är en three-parter om inte ännu längre! Blubb. Som tur är lade de inte så mycket krut på det under avsnittet utan fokuserade på Nick’s fall istället. Men ändå. Warrick kommer alltså springa omkring och vara arg och förvirrad och Grissom kommer försöka lösa allt på egen hand… jag saknar Sarah redan. 
Nick däremot. Åh Nick. Vad kan man säga när han springer omkring med grå tröja med svart skjorta under* och pratar spanska med sin underbart hesa röst? Nej man säger ingenting, man ylar som en bitch-in-heat! Man står till och med ut med moralpredikningar. (Fast när det gäller kamphundar kan till och med jag fatta varför de vill belysa fenomenet.)
Ett avsnitt kvar…
Och nu till en kommentar om senaste CSI:NY avsnittet. Jag är lite för kall för emotionellt dravel när det gäller sorgliga saker för karaktärer jag inte har blivit så bekant med. De kan inte bara slänga på en relationer och sen förvänta sig att man ska ha medlidande direkt som med Danny. Wtf. Dessutom är jag så pass kall att jag tycker att han är gräsligt ful när han gråter. En annan del av mig undrar vad det ska bli av det här nu, om det också ska bli en följetong: Dannys emotionella bagage, som står i vägen för Danny och Lindsays förhållande, yadi yada. Nej det kändes lite onödigt helt enkelt. Ah wells. Danny och jag har glidit ifrån varandra sen säsong tre då jag var ledsen för hans skull när hans bror blev skjuten onekligen.
* Förbånkat att det inte finns några screencaps än från avsnittet. I will finds them and make my own gallery damn it!
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
