Grounded
oktober 9, 2008 at 6:19 e m | In CSI, CSI:NY | Leave a CommentTags: Adam Ross, CSI, CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Gary Sinise
Ja jag vet att avsnittet heter Turbulence men Grounded är ett bättre namn. Jag måste få uttrycka mitt ogillande mot flygplansavsnitt. Det är inte det att jag inte gillar att flyga, jag älskar att flyga, men den storylinen är alltid ”någon på det här planet har gjort det men vem vi stänger in alla tills vi får reda på det”. Boring. Jag visste redan när de visade kroppen att flygvärdinnan gjort det och då är det helt enkelt bo-ring. Och Gary Sinise har varit med och skrivit det!? Vad tusan?! Inte coolt. CSI har redan gjort ett avsnitt med flygplan, det där alla passagerare tror att killen är galen fast han är sjuk och mobbar ihjäl honom (Unfriendly Skies, S01E08) och det var väl orginellt. Det här? Knappast. Bu.
Några ljuspunkter fanns det väl. Jag hade rätt om Adam, men det var väl inte svårt att räkna ut. Adam är den nya Greg och kommer säkert få sin CSI grad i slutet av säsongen. Fritt fram för nytt kött på labbet, bring it! Och vem kan inte njuta av samspelet mellan Don och Danny? Ooh la la! 
All in all: meh. Ikväll: CSI!!! Än-tli-gen!
Geigerknatter
oktober 7, 2008 at 10:20 f m | In CSI:NY | Leave a CommentTags: CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Fall Out Boy, Mac Taylor, Maroon 5, Sheldon Hawkes, Sid Hammerback, Thallium
Jag fick inte mitt Dannycentrerade avsnitt men jag är nöjd ändå. Det var ett bad-ass, spännande, avancerat, helt enkelt suveränt avsnitt! Hur kunde man trott det med ett avsnitt som inleds med Maroon 5? Okej jag säger inte att jag är helt anti den gruppen, de har väl sina bra låtar som She will be loved , men de passar inte som soundtrack till CSI:NY. CSI:NY är mer… electroclash. Och kom igen… publikkravaller med kravallpolis på en MAROON 5 KONSERT?!? Var de de enda bandet som kunde ställa upp? Fall Out Boy var upptagna eller? Hmph.
Aaanyway. Radioaktivitet är en utmärkt grund för en story (och ett extravagant mordvapen) och en plot som man inte kan använda för ofta då den ibland gränsar till det överdrivna. (Självlysande kroppar och ett smatter av geigermätare någon? Jag gillade framförallt snubben med fissionskraftverket i skjulet!) Men de där dräkterna?!?! De måste vara något som kostymavdelningen kokat ihop alldeles själv, jag kan inte tänka mig att moderna strålskyddsdräkter är så där tighta och har ett öppet visir. Det såg urlöjligt ut, framförallt på Don.
Jag kan ursäkta ganska mycket i det här avsnittet just på grund av att det var ett snyggt trick med thallium som mordvapen men vissa saker fick mig att utbrista ”oh come ON!”. Mördaren t.ex. Väljer Tibetan Book of the Dead av en stor slump och sitter sedan och häckar tills någon/några dör och sen försöker han stämma biblioteket när kriminalteknikerna har den enda boken som är preparerad i labbet redan. Jag tyckte han kunde vara mer diabolisk och de kunde gjort ett mer dramatiskt slut än ”you got me!”Han kunde väl fått bli sjuk själv och dött en plågsam död? No? Och jag borde inte bli förvånad över all 2020års teknik de magiskt redan har. Mac och Hawkes i ett uppgrävt liks mage? Mm.. jag tar det med en spade salt.
Och så muckade de med Sid igen, INTE MUCKA MED SID! Undrar om grannarna hörde mitt högjudda ”SID NEEEJ!” när han kollapsade? Han ÄR ju min lilla galna älskling. Och det var bra att Hawkes fick gå in och rädda honom, att han är passionerad över sina kollegors hälsa ger sådär lagom mängder djup till hans karaktär. Förresten mer Hawkes tack! Jag tycker inte att jag lärt känna honom än. Alla andra har svagheter och konstigheter för sig, var är hans? Samlar han på något udda kanske? Är han uppvuxen utan far? Jag vill veta. I det här avsnittet blev vi ju t.ex. påminda om att Don alltid försvarar sina poliskollegor mycket aggressivt och att Lindsay är fast i jobbet med att titta på insekter under mikroskop. Karaktärssvagheter! Bring ‘em!
Veritas
september 26, 2008 at 1:26 e m | In CSI:NY | Leave a CommentTags: Adam Ross, CSI:NY, Don Flack, Lindsay Monroe, Mac Taylor, Veritas
Japp! Då var det bevittnat, det första avsnittet av säsong 5 av CSI:NY. Och vilken inledning! Mycket snyggt med Mac kommandes upp ur vattnet och sedan kravlandes upp a la Planet of the apes till en postapokalyptisk värld.. eh, Jersey City. För att vara ett klassiskt ”katt och råtta lek med en mördare” så gick de inte mycket in på psykologin av förövaren som de brukar. Här var det redan klart från början: Mac Taylor är en matchoman och du har INGENTING på honom, se honom simma upp oskadad från en sjunkande bil. Och varför inte? Jag får egentligen aldrig nog av Mac Taylors tough guy persona. De andra kan gråta bäst de vill, Mac kan vifta med sin pistol och säga ”most of all for pissing me off” i varenda avsnitt för min del.
Och det är trevligt att den attityden spiller över på Stella, t.ex. när hon hänger i en väska över en avgrund. Att fortfarande vara förbannad och lita på att mördaren inte bara släpper, det är hårt.
Andra iaktagelser; är det inte uppenbart att Adam kommer få en mer betydande roll den här säsongen? Han har ju till och med fått en plats i introt! (Finally!) Och hur viktig visade det sig inte att han var i det här avsnittet? Kommer han till och med gå från Lab Rat till, dare I say it, Field worker? Chansen är stor att han gör en Greg. Inte mig emot, då kanske de tar in lite roliga eccentriska karaktärer på labbet. Men han får GROW A PAIR! SÅ osäker på sig själv och stammande behöver han väl inte vara efter fyra säsonger?
Och Flack har en syster? Big deal. Jag vill lära känna Flacks bröder! Fler poliser tack!
Vad jag inte tycker om är att de gjort Lindsay till någon form av botaniker. Hon har outnyttjad potential, hon skulle kunna bli lika tuff som Stella men istället får hon jaga ledtrådar i lövsamlingar. Nej nej nej, hon är inte bara ett traumatiserat mordvittne och Danny’s flickvän från mellanvästern, hon är så mycket mer. Ge mig en storyline där HON hänger över en avgrund i en väska tack.
Jag gillar att ha rätt
maj 22, 2008 at 12:35 e m | In Okategoriserade | Leave a CommentTags: CSI:NY Mac Taylor, Don Flack
Well. Det blev en cliffhanger. En Mac-centrerad sådan. Då vet vi i alla fall att allt blir bra på slutet. Intressant tema med bankrån och gisslan, lätt att bygga dramatik på. Plot-twisten i slutet = mycket fin.
Vad jag mer går i gång på? Flack’s sass. Love him!
All in the family
januari 28, 2008 at 1:58 e m | In CSI:NY | Leave a CommentTags: CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Sheldon Hawkes
Jag vill ha Danny Messer tillbaka. Den kaxiga, småflirtiga New Yaarkern som passar lika bra i en tight tröja på stan som i en vit labbrock. Han som då och då faktiskt löste ett fall. Men vad får man nu när man ser CSI:NY? Mr scrunchyface. Plötsligt helt från ingenstans tog han hand om grannens son och i samma avsnitt är han ”skyldig” till barnets död så att han får släpa på det bagaget istället för att göra något vettigt. *valfritt svärord* Nej. Inte kul, manusförfattare, inte kul. Emotionellt bagage hos karaktärerna ger inte alltid fantastiska storylines.
Och så några ord om Hawkes. Ironiskt nog har hans karaktär inte varit med om mycket i sitt förflutna som kan påverka hans jobb. Han har varit läkare men pallade inte trycket och han blev falskt anklagad för ett rånmord. Inget som inte får honom att vara bäst på fältet, nästan till att det blir löjligt. Å andra sidan är det bra att någon är normal och faktiskt uträttar något CSI arbete…
Flack. Vad kan man säga? Nu när han börjar få lite grått i lockarna också… Tienes mi corazón!
MWAT
januari 11, 2008 at 12:28 e m | In CSI, CSI:NY | Leave a CommentTags: Adam Ross, CSI, CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Grave Danger, Hodges, MWAT, Snow Day
Gud vet att jag inte borde vara girig, eller bitcha för mycket om oväsentligheter när det gäller CSI eftersom strejken BORDE ha lärt mig värdet av att vara tacksam för det lilla. Men vad skulle då vara meningen med min blogg? Så jag hugger in i petitesserna på en gång.
Efter att ha sett det senaste avsnittet av CSI:NY (412-Happily never after) reagerade jag på hur de fortfarande kan lägger det mesta krutet på the same ol’ ”murder with a twist” historierna. Det är illa när jag kommer på mig själv med att vilja ha fler avsnitt baserade på karaktärernas bakgrunder och livstragedier (som jag VET slutar med att Danny får det där förvridna gråtfejset, ick!). Ja jag vet att det är för mycket begärt att en CSI-show ska kunna göra många överraskande dramaturgiska grepp när de egentligen bara har två, nej tre storylines att ta till:
1. Murder with a twist, alternativt rån eller något udda brott. With a twist. (MWAT = balettflickan som ligger mitt i öknen, mördad med en blomma instucken i ena ögat.)
2. En av karaktärerna i trubbel, för de har ju alltid något mysko i sitt förflutna som kan påverka fallet.
3. Mastodontavsnittet, när alla jobbar tillsammans och jagar en seriemördare t.ex (Grave danger, Snow Day), ofta cliffhangers
i slutet på säsonger. Err. Alltid i slutet på säsonger.
I kategorin två kan man slänga in det CSI pysslar med nu, dvs fokusera på the lab-rats. Det borde CSI:NY också ta till sig. Adam Ross slår ju Hodges med hästlängder!
Annars kan jag faktiskt inte komma på varför CSI:NY’s variationer på MWAT börjar bli lite uttjatade när CSI har lyckats hålla intresset uppe i åtta säsonger. Det var iofs inte så att jag satt helt ointresserad och tittade på senaste avsnittet, men storylinen kändes gjord och lösningarna för enkla. Dessutom, please, släpp hela Dannygrejen snart ffs… Och hur lyckas Don se helt oemotståndlig ut trots att han är illamående? Eller är jag lättflirtad för att han har en lila skjorta och lila är min favoritfärg?
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
