Geigerknatter
oktober 7, 2008 at 10:20 f m | In CSI:NY | Leave a CommentTags: CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Fall Out Boy, Mac Taylor, Maroon 5, Sheldon Hawkes, Sid Hammerback, Thallium
Jag fick inte mitt Dannycentrerade avsnitt men jag är nöjd ändå. Det var ett bad-ass, spännande, avancerat, helt enkelt suveränt avsnitt! Hur kunde man trott det med ett avsnitt som inleds med Maroon 5? Okej jag säger inte att jag är helt anti den gruppen, de har väl sina bra låtar som She will be loved , men de passar inte som soundtrack till CSI:NY. CSI:NY är mer… electroclash. Och kom igen… publikkravaller med kravallpolis på en MAROON 5 KONSERT?!? Var de de enda bandet som kunde ställa upp? Fall Out Boy var upptagna eller? Hmph.
Aaanyway. Radioaktivitet är en utmärkt grund för en story (och ett extravagant mordvapen) och en plot som man inte kan använda för ofta då den ibland gränsar till det överdrivna. (Självlysande kroppar och ett smatter av geigermätare någon? Jag gillade framförallt snubben med fissionskraftverket i skjulet!) Men de där dräkterna?!?! De måste vara något som kostymavdelningen kokat ihop alldeles själv, jag kan inte tänka mig att moderna strålskyddsdräkter är så där tighta och har ett öppet visir. Det såg urlöjligt ut, framförallt på Don.
Jag kan ursäkta ganska mycket i det här avsnittet just på grund av att det var ett snyggt trick med thallium som mordvapen men vissa saker fick mig att utbrista ”oh come ON!”. Mördaren t.ex. Väljer Tibetan Book of the Dead av en stor slump och sitter sedan och häckar tills någon/några dör och sen försöker han stämma biblioteket när kriminalteknikerna har den enda boken som är preparerad i labbet redan. Jag tyckte han kunde vara mer diabolisk och de kunde gjort ett mer dramatiskt slut än ”you got me!”Han kunde väl fått bli sjuk själv och dött en plågsam död? No? Och jag borde inte bli förvånad över all 2020års teknik de magiskt redan har. Mac och Hawkes i ett uppgrävt liks mage? Mm.. jag tar det med en spade salt.
Och så muckade de med Sid igen, INTE MUCKA MED SID! Undrar om grannarna hörde mitt högjudda ”SID NEEEJ!” när han kollapsade? Han ÄR ju min lilla galna älskling. Och det var bra att Hawkes fick gå in och rädda honom, att han är passionerad över sina kollegors hälsa ger sådär lagom mängder djup till hans karaktär. Förresten mer Hawkes tack! Jag tycker inte att jag lärt känna honom än. Alla andra har svagheter och konstigheter för sig, var är hans? Samlar han på något udda kanske? Är han uppvuxen utan far? Jag vill veta. I det här avsnittet blev vi ju t.ex. påminda om att Don alltid försvarar sina poliskollegor mycket aggressivt och att Lindsay är fast i jobbet med att titta på insekter under mikroskop. Karaktärssvagheter! Bring ‘em!
All in the family
januari 28, 2008 at 1:58 e m | In CSI:NY | Leave a CommentTags: CSI:NY, Danny Messer, Don Flack, Sheldon Hawkes
Jag vill ha Danny Messer tillbaka. Den kaxiga, småflirtiga New Yaarkern som passar lika bra i en tight tröja på stan som i en vit labbrock. Han som då och då faktiskt löste ett fall. Men vad får man nu när man ser CSI:NY? Mr scrunchyface. Plötsligt helt från ingenstans tog han hand om grannens son och i samma avsnitt är han ”skyldig” till barnets död så att han får släpa på det bagaget istället för att göra något vettigt. *valfritt svärord* Nej. Inte kul, manusförfattare, inte kul. Emotionellt bagage hos karaktärerna ger inte alltid fantastiska storylines.
Och så några ord om Hawkes. Ironiskt nog har hans karaktär inte varit med om mycket i sitt förflutna som kan påverka hans jobb. Han har varit läkare men pallade inte trycket och han blev falskt anklagad för ett rånmord. Inget som inte får honom att vara bäst på fältet, nästan till att det blir löjligt. Å andra sidan är det bra att någon är normal och faktiskt uträttar något CSI arbete…
Flack. Vad kan man säga? Nu när han börjar få lite grått i lockarna också… Tienes mi corazón!
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.